Kenneth har helt rätt på så sätt att det är aldrig fel att använda sig av försiktighetsprincipen. Syre skapar oxidation varhelst det kommer åt. Slicka på en järnspik i Gobiöknen och ett ångström tjockt lager med rost har skapats omedelbart; man kommer inte undan oxidation. Inte heller vår omhuldade öl..
Men, frågeställningen har inte varit om oxidationens varande eller icke, för det är det; utan om den specifika syresättningen vid lakningen sett ur bryggprocessen som helhet har någon märkbar (mätbart är det säkert) inverkan då oxidation sker konstant från det kornet slutade växa på åkern till flaskan är tömd på krogen?
jag läste ovannämnda rapport jag länkade från grabbarna i Belgien. Rapporten är egentligen ett derivat, där de drar slutsatser utifrån en mängd forskningsrapporter om åldrande öl. Jag rekommenderar den starkt. Mycket lite trista formler och molekylkedjor 
Där framkommer att det finns två huvudspår till oxidation:
Den första är syreberoende (auto-oxidation) och den andra inte ( enzymer från malten oxiderar fettsyror). Så, även om du tar bort syret helt och kokar på månen så blir det likväl en oxidation.
De skrev om ett test (löpsid 367) där "Cardboard-flavoured component (E)-2-nonenal" påvisades, att 70 % kom från kokningen men bara 30 % från mäskningen.
Som jag ser det så förekommer det en oxidering under mäskningen och frammåt som vi inte kan göra något åt. I en tabell på sid 375, viktas relevans mot ekonomi, dvs "most bang for money". När det gäller syresättning så finns det INGA rekommenderade åtgärder till mäskning eller kokning.
Under "Boiling & clarification" står endast "Avoidance of excessively prolonged heating".
Under tappning står överst "Oxygen minimizations", och då är vi i slutet av bryggprocessen. Sedan är det en lagringsprocess.
Vi gör färsköl, så drick upp inom rimlig tid och må bra, eller "vaska" 
/nicke